Helen's Story

Eftersom vi är två tjejer så visste vi att skaffa barn skulle innebära en “process” för oss. Vi inledde med att lära oss allt om spermadonation och insemination, läste all statistik och kom över och satte oss in i regelverket för samkönade par som vill bli föräldrar. Valet landade på en klinik i Danmark, för där fick man välja donator själv, medan man i Sverige blir tilldelad en donator baserat på några få fysiska attribut hos den som inte ska bära barnet. Vi spenderade timmar scroll andes igenom all möjlig information om de potentiella donatorerna. Vad hade dom för hobbies och utbildning? Hur gamla är deras föräldrar? Hur såg dom ut som barn? Det valet kändes, just där då, så otroligt viktigt. Det är intressant att tänka tillbaka på, för detta ändrades helt under resans gång.

Efter första inseminationen var vi givetvis inte säkra på att det skulle funka, men känslan var ändå att vi snart skulle ha ett barn och det var så pirrigt och kul. Vi funderade på att köpa någon liten babypryl som minne från resan, men lyckades hålla oss från att göra det. När jag fick mens mindre än en vecka efteråt så blev vi besvikna, men vi visste ju att det kan ta tid, så vi höll hoppet uppe. I en bok med anteckningar från den här perioden har jag skrivit “Är det svårare att bli gravid om man har kort lutealfas?”.

Vi upprepade denna process med samma resultat månaden därpå och bestämde oss för att byta till en klinik i Sverige. Det blev både dyrt och krångligt att ta sig till Danmark över dagen. I Sverige behövde vi göra nya undersökningar och bli godkända av psykolog, det medförde att vi tappade ännu mer värdefull tid, stressen av att fertiliteten minskar med åren var påtaglig. Vi gjorde fler misslyckade inseminationer som resulterade i att vi gick över till IVF. Runt den här tiden var all glädje vi känt initialt utbytt till en känsla av hopplöshet och sorg över den tiden som gått och att aldrig få komma vidare till nästa steg. Det som hjälpte mig här var alla vänner och bekanta som öppnade upp sig om sina egna upplevelser av ofrivillig barnlöshet när jag berättade vad vi gick igenom. Vi var inte ensamma.

Första IVF:en på naturlig cykel misslyckades, då bad jag om att få göra nästa på stimulerad cykel - min korta lutealfas gör ju att mensen kommer innan jag ens hunnit fundera på om jag kan vara gravid. Min känsla var verkligen att det var där problemet låg, men jag tyckte inte att någon av alla de läkare jag träffade tog notis om detta. Det verkar inte heller ha stått i min journal, för jag fick berätta detta om och om igen. Efter andra IVF:en så blev jag otroligt nog gravid för första gången i mitt liv. Jag hade initialt svårt att glädjas, för jag litade inte längre på varken min egen kropp eller på läkare i allmänhet, och jag hade en del större blödningar under de första veckorna. Men allt gick bra.

Det som för mig var jobbigast under denna period var att du aldrig vet när eller om det någonsin kommer lyckas, ovissheten är så otroligt tuff och svår för andra att sätta sig in i. Men samtidigt så är jag imponerad över både mig själv, och alla er som kämpar därute, för att man ändå igenom all frustration och all sorg och ilska, fortfarande vågar hoppas.