Jessica’s Story

Tre gånger har jag varit gravid. Eller, egentligen är jag gravid för tredje gången just nu. Men så känns det inte för mig. Och som det ser ut nu så kommer jag nog snart att få säga att jag har varit gravid tre gånger och inget annat. Av dessa tre graviditeter har ingen slutat med ett barn i famnen. På hösten 2018 bestämde jag och min man, pirriga och förväntansfulla, för att skapa oss en egen familj. Aldrig tänkte vi att det skulle vara en lång och krokig resa, med många omvägar. För sånt hör man inte så mycket om. Man vet inte om någon i sin närhet som haft det kämpigt. Vi tänkte, att det kommer ju gå fort det här. Så vi förberedde oss så gott vi kunde.

Men ett år gick. Vi skulle precis starta en fertilitetsutredning när vi plötsligt blev gravida, i oktober 2019. Sånt lyckorus när man fick plus på stickan, tårar, pussar och kramar! Äntligen! Den lyckan varade några veckor, tills jag kände i kroppen att något inte stämde. Jag kände inget längre. På ett ultraljud i vecka 12, fick vi veta att fostret slutat leva i vecka 7. Så mycket sorg som sköljde över en. Det var vi inte beredda på. Vi hade ju planerat för hela vår nya framtid. Och den togs plötsligt bara ifrån oss. Och kvar stod vi, handfallna.

Fyra månader senare var jag gravid igen. Det kändes läskigt men ändå hoppfullt, och vi vågade sakta men säkert bygga upp hoppet igen. Nu var det väll ändå vår tur! Hur stor är risken att få två missfall på rad? Efter mycket om och men, såg vi på ultraljud i vecka 9 att fostret hade dött. Då hade vi sett hjärtslag ca 1 ½ vecka tidigare. Det hade återigen avstannat i vecka 7. Sorgen och alla känslor slog undan fötterna på oss. Hur fasiken ska man ta sig vidare?

Sen dess har det inte gått på naturlig väg för oss. Trots att inget fel kunde hittas på varken mig eller min man så vill det bara inte. I augusti 2021 startade därför vår IVF resa. Ett nytt sorts hopp tändes, för det kändes som att IVF är svaret vi väntat på. Vi behöver säkert bara lite hjälp på vägen. Under första behandlingen blev jag överstimulerad och vi fick därmed göra totalfrys (frysa in alla befruktade ägg). Det blev en frysåterföring senare i november, som inte tog sig. Jag var säker på att det skulle gå vägen, för det var ju det här som var svaret. Men så blev det inte. Självförtroendet fick sig en törn, det var många kvällar med tårar rinnande ner för kinderna. Man kan inte låta bli att känna sig värdelös när ens kropp inte vill göra det mest naturliga, att reproducera sig.

Ny återföring i januari. Den här gången tog det sig. Testerna visade på vår utsatta testdag att jag var gravid, för tredje gången. Lycka, kanske de flesta tänker. Ett positivt graviditetstest när man längtat så, i flera år. Men grejen är att för många av oss ofrivilligt barnlösa, så är det inte så. Det fanns ingen lycka när vi såg de positiva graviditetstesterna. Istället började oron, ångesten och de negativa tankarna. Varför skulle det fungera den här gången?

Vid varje toalettbesök tittar jag efter blod. Jag tittar på pappret, jag tittar i trosan. Så fort jag känner något i livmodern undrar jag, känner jag för lite? Eller känner jag för mycket? Ska det vara såhär? Igår kändes det på ett annat sätt. Är det kört nu? . Och jag vill må illa! Jag önskar alla jobbiga hemska graviditetssymtom bara det innebär en frisk graviditet. Jag klämmer på mina bröst kanske 20 gånger om dagen och analyserar om de är lika ömma som igår eller om jag kanske börjar känna mindre? För så var det under båda de förra graviditeterna, att symtomen sakta försvann. Det var då jag visste att det var kört.

Så mina dagar just nu går ut på att analysera min kropp. Det är inte hälsosamt, men det är oundvikligt. Några känner säkert igen sig i det här, medan några tycker att man överdriver. Men för mig, att vara gravid för tredje gången efter upprepade missfall och en lång kamp, är det här mitt sätt att hantera det hela. Det går inte att ignorera, hur mycket jag än skulle vilja. Jag är livrädd. Livrädd för att återigen behöva genomgå ett missfall.

I den pågående graviditeten var vi på ultraljud i vecka 7+5 (den 23/2). Fostret de hittade mätte 6+5 med hjärtslag. En vecka för litet. Vi ska tillbaka på ultraljud den 9/3. Förra graviditeten var likadan. Först såg vi ett en vecka för litet foster (med hjärtslag), som på andra ultraljudet hade dött. Därför säger jag, som i början av den här texten, att jag har varit gravid tre gånger. För mig är den här graviditeten redan avslutad. Jag utgår från hur det har gått tidigare. Det är det här som den här långa resan har medfört, att man inte vågar tro eller hoppas. Det är otroligt svårt när det enda man vet är misslyckande. Jag har lärt mig nu att mirakel inte händer oss. Vägen som sagt är lång och krokig, med många omvägar. Vi verkar fortfarande inte vara i mål, och jag vet inte hur lång resan framför oss är heller. Ibland vill jag bara stanna och vara nöjd där vi är. Men det sista som överger en är hoppet sägs det. Och så länge det finns hopp, så finns det en kamp.