​​Jessica Olers's Story

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ända sedan jag var liten har jag drömt om en stor familj med många barn. Eftersom jag själv har två syskon som betyder allt för mig var det en självklarhet för mig att Noah skulle få växa upp med syskon. Jag tänkte aldrig att det inte skulle gå utan naivt trodde jag att gick det första gången, borde det väl gå en andra? Ack så fel jag hade…

Efter år av hopp och förtvivlan, sju IVF-försök, en ofostrig graviditet och ett utomkvedshavandeskap där min ena äggledare opererades bort har jag nu kommit till en punkt där jag känner att jag inte längre kan sörja det som inte blev. Istället väljer jag att glädjas åt det jag faktiskt har. Världens finaste pojke som jag är så otroligt tacksam för.

Om någon hade frågat mig för något år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle komma hit. Jag har varit så ledsen, så arg och så besviken på livet som inte kunde ge mig det jag allra högst önskade mig. Rädd för att känslan av sorg skulle stanna hos mig för evigt…att jag aldrig skulle kunna leva livet fullt ut utan alltid känna besvikelse och ledsamhet över det som inte blev.

Nu har jag äntligen accepterat att det ”bara” blev ett barn för mig och även om sorgen fortfarande kan komma över mig ibland, så kan jag nu hantera den, för jag vet att den inte är bestående. Jag har ”landat” på den plats som var menad för mig, jag behövde bara tid att läka, processa och ”måla om” min tavla som så starkt var inpräntad med flera barn.

Så, till alla er som genom åren frågat och undrat när vi ska ge Noah ett syskon. Nu behöver ni inte fråga mer. Hade jag fått bestämma hade han fått ett syskon för längesen. Men nu ville livet annat och hur mycket jag än önskar så kan jag inte ändra på det.

Och till alla er som kämpar där ute, all kärlek till er. ❤️