Veronica’s Story

Göra barn. Det har fått en helt annan innebörd än vad det från början hade för mig.I februari 2019 bestämde vi oss för att det var dags att skaffa barn så jag tog ut min hormonspiral. Jag har sedan tidigare 3 barn, 3 problemfria graviditeter och förlossningar så jag kunde inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att vi skulle sitta här 3 år senare med 5 missfall och 1 missed abortion och fortfarande inte vara i närheten av en lyckad graviditet.

Det tog till november 2019 innan vi fick ett plus på stickan och vi var hur glada som helst. I 2 veckor. Jag kände redan på morgonen, en fredag, att något inte var som det skulle, alla symptom var borta. Kring lunch började jag blöda och det var ingen tvekan, det var ett missfall. Vi var så ledsna och dagen efter missfallet startat berättade en av min sambos bästa vänner att de skulle få barn och det bara rev i kroppen av sorg och missunnsamhet. Men även om vi var ledsna så minns jag att jag sa att nästa år, då har vi vår bebis. Många får missfall, vi hade bara otur den här gången. Naivt så här i efterhand.

Vi skulle startat en barnlöshetsutredning i början på 2020 men som vi alla vet så slog covid till då och all icke nödvändig vård drogs in. Hösten 2020 hade vi fortfarande inte blivit gravida igen och fick äntligen göra utredningen. Vi fick båda toppresultat trots vår ålder och framför allt min som då var 39 år. Hoppet spirade! Vi blev gravida ganska precis 1 år efter vår första gemensamma graviditet men redan på BIM kom mensen. Månaden efter var det helt magiskt ett nytt plus på stickan, missfall ungefär 4 dagar efter BIM. Efter andra missfallet började jag ana att något inte stod rätt till och hade läst en del trådar på Familjeliv om dem som varit med om samma sak. Vid tredje missfallet var jag i upplösningstillstånd och anklagade mig själv och min kropp för att vara oduglig. Vad var det för fel på mig som inte kunde ”få till” en lyckad graviditet?

Då vi inte haft en lyckad graviditet under de nästan 2 åren vi försökt blev vi berättigade till IVF via landstinget. I februari 2021 startade vi upp med stimulering och äggplock. Allt gick bra, fick många ägg men endast 2 blev befruktade. Vi fick göra en insättning med ett 2-dagars embryo. När några dagar passerat efter insättning blev jag överstimulerad och blev inlagd med vätska i buken och fruktansvärd smärta. Några dagar innan testdag hade vi ett svagt plus men missfall innan testdagen. Månaden efter fick vi göra en insättning med ett 5-dagars embryo och den här gången fick jag testa Prednisolon. Vi fick åter ett plus men skillnaden den här gången var att det blev starkare och starkare och jag fick mer och mer symptom. I vecka 7+4 fick vi göra ett ultraljud och se ett hjärta slå, vi kunde inte tro vår lycka och vågade börja hoppas på att det kanske skulle gå vägen. Vi såg varje vecka som en milstolpe och längtade till ultraljud och KUB-test i vecka 14. Den 6 juni, vecka 11+1, började jag blöda och åkte in på akuten där de gjorde ett ultraljud och såg att graviditeten stannat av i vecka 7+6. Den sorgen går inte att beskriva. Jag hade läst om de som blödde men där bebisen ändå levde så det klamrade jag mig fast vid men förstod direkt på läkarens tystnad att det värsta hade hänt. Och som att det inte ska vara nog att man sörjer så ska man också hantera allt blod och all smärta från missfallet. Jag fick åka in och för ett nytt ultraljud och sedan skrapas. Från att ha siktet på att om 2 veckor göra ett ultraljud för att titta på bebisen i magen till att göra ultraljud för att se foster som inte lever och sedan någon dag senare upp i gynstolen för att skrapa ut det som inte längre är.

Under den här tiden hade jag läst en del på Familjeliv om de som sökt sig utomlands för att få hjälp med liknande problem som vi. Både jag och min sambo lusläste Atentråden och kände att vi måste ge det en chans. Vi bokade en telefonkonsultation med en doktor på Life Clinic som tog min anamnes och först då började jag tänka tillbaka på vårt första missfall. Jag gick igenom en utmattningsperiod på jobbet just innan vi blev gravida så mitt immunförsvar var alldeles säkert lite sänkt. Jag hade också dagarna innan de senaste 2 missfallen fått en magsmärta som mer liknande magkatarr än att den satt i livmoderstrakten. I juli efter missfallet åkte vi ner till kliniken i Aten där vi fick ett fantastiskt bemötande + ta en massa prover. När provsvaren kommit fick vi en behandlingsplan med läkemedel, intralipid-dropp, hormonstimulering och blodprover. I januari i år blev vi gravida igen men jag kände från start att det inte skulle gå vägen och även om kliniken gjorde vad de kunde slutade det i ett missfall i vecka 6, då hade jag börjat blöda en vecka innan

Så, ganska precis 3 år senare är vi kvar på precis samma ställe. Vi kommer i slutet på februari att starta upp egenfinansierad IVF med support från kliniken. Hoppet att lyckas finns kvar, annars skulle vi inte fortsätta men det är långt ifrån lika starkt som det var efter vårt första missfall. Denna press att kissa på ägglossningsstickor för att planera när man ska ha sex, ta läkemedel som man mår mer eller mindre bra av, planera dropp och provtagningar, vänta på BIM och analysera symtom flera dagar innan tär på båda oss. Under tiden svämmar sociala mediers flöden över av graviditeter och nyfödda barn och jag känner mig som en fruktansvärd människa med alla mörka tankar som kommer för mig. Nu vid mitt senaste missfall berättade en i min absoluta närhet att de är gravida, igen, och det var extra hårt då deras graviditet är i exakt tid med vår som slutade i missfall nu senast.

Jag är nu också i det stadiet att jag inte vågar planera något som är längre fram än en vecka, då jag inte vet om jag kanske blivit gravid och kommer få ett missfall när jag är bortrest, även om det är till nära vänner. Livet är satt på paus. Till alla er som kämpar, jag känner så med er och jag önskar för alla oss att det är vår tur väldigt, väldigt snart Tack till Bumpy för att ni hittade mig och att jag får en möjlighet att vara en del av ert community