Klara’s Story

Vår resa började för två år sedan. Processen har inte alls varit vad jag förväntade mig och tidigare hade vi aldrig ens kunnat föreställa oss att gå igenom detta. Jag är 34 år gammal och bor i Stockholm med min man. Vår resa består av en rad olyckliga händelser och anledningen till att vi inte kunnat få barn ännu har hittills inte fastställts.

För två år sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Några dagar senare blev jag plötsligt väldigt sjuk och fick åka in till akuten. Där blev jag informerad om att jag förmodligen hade fått ett “vanligt” missfall, även om de inte kunde bekräfta det. Vi fick knappt någon information alls. Flera månader senare fick jag reda på diagnosen PUL (Pregnancy of unknown location) vilket betyder att graviditeten förmodligen hade börjat växa på fel ställe vilket var anledningen till de starka symptomen.

Några månader senare hände samma sak igen. Vi fick ytterligare ett positivt test, även denna gång blev jag väldigt sjuk och lades in på sjukhus. Läkaren berättade för mig att jag hade fått ett utomkvedshavandeskap som hade orsakat en inre blödning och att jag behövde opereras omedelbart. Det är sorgligt att vi inte fick rätt information från början, fram tills beskedet kom hade jag inget att förhålla mig till. Jag hade velat veta vad min kropp gick igenom och ha kännedom om de olika riskerna och konsekvenserna. Istället skickades vi bara hem och fick höra att “det skulle lösa sig”.

Efter mitt utomkvedshavandeskap fick vi genomgå en fertilitetsutredning bara för att bli informerade om att vi led av oförklarlig barnlöshet. Förra hösten påbörjade vi IVF, men tyvärr blev det inställt då jag fick för låga doser hormonstimulerande. Under denna period blev jag gravid ytterligare en gång, men fick missfall. Nu väntar vi på att få starta igång med IVF igen…

Denna resa har varit allt annat än enkel. Psykiskt är det väldigt krävande, men också rent fysiskt. Saker i min omgivning triggar mig och rör upp känslor relaterade till vår situation, exempelvis varje gång någon av våra nära och kära berättar att de är gravida, vilket känns som hela tiden. Jag blir mentalt dränerad av de tvära kasten mellan hopp och förtvivlan. Att aldrig kunna veta hur kommande vecka blir, och att vänta i ovisshet. Jag måste också lära mig att bära lyckan över mina graviditeter och sorgen över mina missfall. Och samtidigt även hantera alla aspekter inkluderat i en IVF-process! Och fortfarande - trots alla hinder - förväntas vara en funktionerande och normal människa på jobbet, där det bara finns ett fåtal som känner till vad jag går igenom. Situationen och tabun kring allt detta gör det svårt hantera.

För mig har det varit väldigt hjälpsamt att ta del av andras berättelser och veta att jag inte är ensam. Genom att dela min berättelse så hoppas jag kunna hjälpa någon annan och att vi tillsammans hjälps åt att bygga ett starkare community där vi stöttar varandra. Jag skickar massor av kramar till alla som kämpar med ofrivillig barnlöshet och IVF! Det krävs styrka för att gå igenom det vi gör varje dag. Vi klarar detta!